Kvinnan framför mig heter Malee. Hon är en av 17 patienter på ålderdomshemmet som jag har valt att hjälpa.
Sedan 10 år tillbaka är hon helt blind och har därför svårt att ta sig fram utan hjälp. På grund av funktionshindret så är hennes tillvaro är väldigt begränsad, och hon spenderar största delen av sin tid på att ligga i sängen och lyssna på radio. Malee har inga släktingar eller vänner kvar utanför hemmet – Alla hennes nära och kära är försvunna, och det kommer aldrig någon för att besöka henne. Trots Malees sorgliga livsöde så är hon ändå en lycklig människa, och man märker direkt att hon är på gott humör då hon talar med oss. När jag gick fram till henne och berättade varför vi har kommit hit, blev hon så glad att hon började gråta.
Det blev svårt för mig att hålla tillbaka tårarna när hon började sjunga för att visa sin tacksamhet. Sången hon sjöng är en jättegammal text som min mamma brukade lyssna på när hon var ung, och som hon brukade sjunga för mig när jag var liten!
Malee är en av många intressanta människor som jag träffat idag. Trots alla sorgliga livsöden som jag har fått erfara, så är detta ändå en av mina bästa dagar någonsin. Det känns helt underbart att kunna göra någonting fint för att hjälpa dessa gamla människor, och göra så att deras sista tid i den här världen ska vara behagligare och värdigare.
Ålderdomshemmet är väldigt primitivt, och det finns väldigt mycket som saknas. Hela stället drivs sedan 12 år tillbaka av en privatperson, med pengar som han själv samlar in. Han berättade för oss att det sällan är någon som hjälper ålderdomshemmet, eftersom att det ligger så långt ute på landet. De flesta vet inte ens om att det existerar, men han gör allt han kan för att fler ska uppmärksamma människorna som bor här.
Under förra årets översvämningar hamnade hela ålderdomshemmet under vatten, och alla patienter flyttade upp till vindsvåningen där det var väldigt trångt och svårt att bo. En stor del av inredningen och alla saker i hemmet blev totalförstörda av vattnet, och än idag är det mycket som inte har blivit helt återställt.
Gåvan som jag skänker idag består av pengar, samt förnödenheter som är inköpta med intäkter från välgörenhetsmiddagen, som min mamma anordnade i slutet av förra året.
Under besöket så hann jag tala med de flesta av människorna som bor här. Många av patienterna låg och sov, men dom som var vakna var väldigt pratglada och nyfikna på oss, särskilt på Ricky som är utlänning. Hit kommer det aldrig utlänningar, så Ricky blev till en väldigt exotisk, uppskattad och ovanlig syn för dom. En av kvinnorna tyckte att han ser ut som en ”actionhjälte” från en film på TV. ^^
Köket och tvätthörnan.
Framför mig sitter en 105-årig man från Kina. Hör och häpna, 105 år gammal! Trots hans höga ålder så är han en av piggaste personerna på hela ålderdomshemmet. Förutom att han lider av diabetes så är han helt frisk, och har sitt sinne i fullt bruk. Sjukdomen gjorde dessvärre så att han blev tvungen att amputera båda benen, men han kan ändå ta sig fram med hjälp av kryckor och en protes på ena benet. Han var väldigt pratglad när jag träffade honom, och han berättade jättemycket om sin ungdom, och om hur han och sin familj flyttade hit från Kina för 60 år sedan. Han hade nästan hur många historier och berättelser som helst att dela med sig av, och mellan varven så var han noggrann att påpeka hur förfärligt dyrt allting är nu, jämfört med när han var ung. ”Förr kostade en flaska vatten bara 2 baht. Idag en hel förmögenhet!!”.. Men sådant är ju också intressant att lyssna på. ^^
Sorgligt nog delar han samma öde som alla andra på ålderdomshemmet. Alla i hans familj och släkt är döda eller försvunna sedan en lång tid tillbaka, och de enda människorna han känner är folket som han delar lokal med.
Här kan ni se två valpar som bor på ålderdomshemmet, tillsammans med deras mamma. Hundarna är sälskapsdjur åt gamlingarna som bor här. Deras namn är Lookshin, Teangwa, och Woon. (Som betyder: Grillspett, Gurka och Jelly). Hundarna har skämtsamt blivit döpta efter mat. Det var någon av kineserna som tyckte det var roligt, eftersom att det finns folk i Kina som äter hundar. ^^ Dessa hundar är väldigt älskade av alla som bor på hemmet.
Efter att ha sett alla ensamma gamlingar idag, så har jag en ännu djupare förståelse i hur viktigt det är att vara rädda om sina nära och kära, och att omge sig av de människor som man älskar. För vem vill tyna bort i total ensamhet när man blir gammal?
Var rädd om era nära och kära, och framförallt: Respektera och värdera era gamla! ♥
.png "English"){kind=small}
Vad fint gjort Foki! :D Tänk vad alla kan göra för varandra och en bättre värld.